Valarnas stad. Delfinernas mecka och sälarnas paradis. Ja, det är staden Kaikora det. Det enda problemet är att de tar alldeles för mycket betalt för att åka på valsafari. En tjej på vårt hostell hade varit på en valsafari igår och hon hade sett EN val. Hon hade inte ens sett hela valen, bara stjärtfenan när den skvätte vatten. Ser man ingen val får an pengarna tillbaka, men hon hade ju sett en så icke sa Nicke, inga pengar tillbaka där inte. Istället för massa fiskgejer träffade vi på ett skönt gäng från Christchurch som vi hängde med igår. Det var kul och jag har nu fått lära mig några fler ord på Maoriska. De få ord jag trodde att jag kunde sedan innan har jag fått lära om. Jag hade fel uttal... Nu har vi precis ätit pasta med räkor. Jag ska övertala Anna om att vi ska stanna uppe och se soluppgången. Vi missade den igår så nytt försök idag. Hon är inte svårövertalad och det är antagligen jag som kommer att somna först så vi får se. På tisdag sticker vi till Christchurch. Ha det så bra! :)

Nu sitter vi på vårat rum i Wellington och filosoferar över livet! Eller snarare jag undrar när den störtsköna amerikanskan ska komma tillbaka med de qusidillas hon generöst erbjöd oss (ja, jag är hungrig) och sofia sitter och uppdaterar facebook i hopp om att det ska ha hänt något nytt. Vi känner med andra ord att Wellington sagt sitt och tar därför första bästa färja härifrån i morgon.

Dagen i ära tänkte vi gå på det stora muséet som alla pratat om. I försök om att vara entusiastisk pekade jag på ett rum och sa att det såg riktigt coolt ut! Men jag passar här och nu på att be Sofia om ursäkt över att jag. ljög...det va ju faktiskt riktigt tråkigt. Efter 20 minuter gav vi upp och gick därifrån glada över att vi inte betalade något för att gå in.


Nog med bullshit, det är nämligen dags att inta sängen.

Nu sitter vi på vårat rum i Wellington och filosoferar över livet! Eller snarare jag undrar när det störtsköna amerikanskan ska komma tillbaka med de qusidillas hon generöst erbjöd oss (ja, jag är hungrig) och sofia sitter och uppdaterst facebook i hopp om att det ska ha hänt något nytt. Vi känner med andra ord att Wellington sagt sitt och tar därför första bästa färja härifrån i morgon.

Dagen i ära tänkte vi gå på det stora muséet som alla pratat om. I försök om att vara entusiastisk pekade jag på ett rum och sa att det såg riktigt coolt ut! Men jag passar här och nu på att be Sofia om ursäkt över att jag. ljög...det va ju faktiskt riktigt tråkigt. Efter 20 minuter gav vi upp och gick därifrån glada över att vi inte betalade något för att gå in.


Nog med bullshit, det är nämligen dags att inta sängen.

Ja, ni kanske inte märker det men våra inlägg hamnar inte i tidsordning. Skälet till det är att vi aldrig har tillgång till internet och när vi väl har det så skriver vi om det vi gjorde senast. Dvs, vi glömmer bort allt som hunnit hända däremellan. Nu när jag för första gången sedan vi kom hit har fri tillgång till internet ska jag försöka ta ifatt en grej. Vi har ju inte berättat om vårt besök i Hobbiton!! Vår andra dag i Rotorua gjorde vi en dagsutflykt till Hobbiton. Vi hade hört så himla mycket negativt om det innan, men kände att vi inte kunde hoppa över det. Vi skaffade oss biljetter och hoppade på bussen. Det skulle ta ungefär 40 minuter att ta sig till Hobbiton och efter en sekund kom regnet. Gud, det kan verkligen regna på Nya Zeeland. Anna och jag försökte muntert peppa varandra med att det faktiskt var coolt att vara på Hobbiton i regn. Det är något få faktiskt upplevt. När vi kom fram regnade det fortfarande, MEN när vi klev ut ur bussen så slutade det. Bara så där. Efter regnpersen var vi redo för lite Hobbithistorier. Vår guide, en kopia av en hobbit (fast han var en vanlig människa, men de måste valt honom pga hans utseende - hobbitliketen var extrem) tog oss genom hela "byn". När vi kom fram till ett träd sa han: - Träden ni ser framför er nu är äpple- och päronträd. Har ni lagt märke till det? Alla i gruppen tittade lite undrande på honom innan han fortsatte. - Om ni är riktiga fans borde ni gjort det. Sanningen är den att det inte finns några äpple- eller päronträd i Sagan om ringen eller Hobbiten. Ehhh, okej tänkte vi.... - Regissören ville ha stora ståtliga träd som i böckerna och det kunde han inte få med körsbärsträd. Istället tog de hit stora päronträd. När filminspelningen började plockade man bort ALLA löv och bytte ut dem mot fejkkörsbärslöv. 40 000 fejklöv klistrades på träden. Så fortsatte han hela rundturen så nu vet Anna och jag allt som är fejkat i filmen. Det här är dock det enda ni kommer att få veta från mig. Berättar jag mer blir det tråkigt att gå turen när det är er tur! Som belöning för att ni tagit er igenom denna långa text kommer nu några bilder.

GOSH! Vi måste släppa på bomb nummer 1 och kanske kommer ingen av er där ute tro oss. Men vi har faktiskt hoppat ut från ett rosa flygplan 5 mil upp i luften! I en hastighet på 220 km/h föll vi handlöst ner mot jorden. För en stund så hade vi faktiskt inte fötterna på jorden längre. DET BÄSTA VI GJORT I LIVET...och kanske det COOLASTE också. Vad som ska slå denna kick har vi ännu inte räknat ut, men vi känner oss inte speciellt oroliga över det. Vi ska nog hitta något.... Nu till er som inte tror oss så kommer här lite bilder. Förlåt mamma och pappa - vi var bara tvungna att göra det Sofia in action Anna in action Sofia Sofia med sin rosa fallskärm Anna med vårt rosa flygplan Anna. Vi väljer att ursäkta oss redan innan men; FY FAN VAD DETTA VAR COOLT! HERRE JÄVLAR!

Igår befann anlände vi till Taupo och efter några borttappade timmar begav vi oss på hajk...eller ja vi gick en liten bit för att hitta en plats att bada på. Plötsligt befann vi oss vid en flod. Det var GALEt ballt! Från och med nu kan vi kryssa av att-simma-längs-med-strömmen-av-en-flod från våra bucket-listor. Inte nog med det utan jag har även stått i ett vattenfall! Dessvärre måste jag göra er besvikna och säga att det inte var högre än 3 meter, men det var ett vattenfall. Sofia den lilla mesen tyckte vattnet vid var för varmt så hon vågade sig aldrig in i fallet... Hur som helst var strömmen kall och vattenfallet as varmt! Ja jag ville att alla skulle veta detta för jag tyckte det var as grymt. Tanken var att ni skulle få se en bild på mig i vattenfallet men ja...Taupos bibliotek bjuder på ett segt internet.

Dagens planer är ännu inte planerade men tro mig NZ gör ingen besviken.




Over and out.

Idag lämnade vi Rotorua för att åka till Gisborne. Från en stad med massor av sevärdheter som Hobbiton och Maoribyar till en stad strandstad. Ja, det verkar vara det Gisbourne har att erbjuda. Vi klagar dock inte för detta ska vara den ena av de två bästa surfstäderna på hela Nya Zeeland. Imorgon ska vi utforska stranden så ”bring it on Gisborne”. Bussresan hit var något utöver det vanliga. Jag har aldrig i hela mitt liv varit med om en krokigare resa än denna. Vägen svängde verkligen i zickzack hela vägen – fyra timmar. Att tillägga är att det de två första timmarna var strålande solsken ute och luftkonditioneringen hade sett sina bästa dagar. Det var en nära-döden-upplevelse. Det var så vart inne på bussen så att man inte längre svettades. Man var bara varm och kände att paniken kom krypande. Det gick bra och efter två timmar fick vi en liten bensträckare av den snälla chauffören. Trots en extremt (!) krokig väg hit så fick vi se ett väldigt vackert landskap. Varför Nya Zeeland anses vara ett av de vackraste ställena i världen är förståligt nu. Vi passerade kullar och berg som inte går att beskriva hur de såg ut. Jag skulle bara förstöra bilden av dem. Det räcker att säga att det var väldigt vackert. Hur som helst så är vi i Gisborne nu. Vi har redan träffat på massa trevliga människor här på vårt hostell. Vi har bla träffat på Olivier, en fransman som verkar resa lite överallt, hans flickvän (tror jag) och skönaste svensken hittills: Ludvig. En surfande kille från Växjö som lagar lax till alla på hostellet. När jag skrev detta var vi fortfarande i Gisborne. Nu är vi i Taupo en äventyrsstad. Igår badade vi i en flod där det rinner ner vatten i ett vattenfall som värmts upp av en vulkan. I vattenfallet var det 42 grader varmt. Resten av floden var ungefär 25-30 grader varm. Anna vågade sig in ända in i vattenfallet, men jag fegade ur för det var för vamt.

Idag lämnade vi Rotorua för att åka till Gisborne. Från en stad med massor av sevärdheter som Hobbiton och Maoribyar till en stad strandstad. Ja, det verkar vara det Gisbourne har att erbjuda. Vi klagar dock inte för detta ska vara den ena av de två bästa surfstäderna på hela Nya Zeeland. Imorgon ska vi utforska stranden så ”bring it on Gisborne”. Bussresan hit var något utöver det vanliga. Jag har aldrig i hela mitt liv varit med om en krokigare resa än denna. Vägen svängde verkligen i zickzack hela vägen – fyra timmar. Att tillägga är att det de två första timmarna var strålande solsken ute och luftkonditioneringen hade sett sina bästa dagar. Det var en nära-döden-upplevelse. Det var så vart inne på bussen så att man inte längre svettades. Man var bara varm och kände att paniken kom krypande. Det gick bra och efter två timmar fick vi en liten bensträckare av den snälla chauffören. Trots en extremt (!) krokig väg hit så fick vi se ett väldigt vackert landskap. Varför Nya Zeeland anses vara ett av de vackraste ställena i världen är förståligt nu. Vi passerade kullar och berg som inte går att beskriva hur de såg ut. Jag skulle bara förstöra bilden av dem. Det räcker att säga att det var väldigt vackert. Hur som helst så är vi i Gisborne nu. Vi har redan träffat på massa trevliga människor här på vårt hostell. Vi har bla träffat på Olivier, en fransman som verkar resa lite överallt, hans flickvän (tror jag) och skönaste svensken hittills: Ludvig. En surfande kille från Växjö som lagar lax till alla på hostellet. När jag skrev detta var vi fortfarande i Gisborne. Nu är vi i Taupo en äventyrsstad. Igår badade vi i en flod där det rinner ner vatten i ett vattenfall som värmts upp av en vulkan. I vattenfallet var det 42 grader varmt. Resten av floden var ungefär 25-30 grader varm. Anna vågade sig in ända in i vattenfallet, men jag fegade ur för det var för vamt.

I lördags kväll gick Anna, jag och två sköna holländare ut för att utforska storstadslivet i Auckland. Det blev en kul kväll ute tillsammans. Dagen efter skulle de resa vidare till Asien, och Anna och jag skulle ut på ett mindre äventyr. Vi hade sett en broschyr om ön Waiheke så dit bar det av. Klockan 10.00 på söndagsförmiddagen satt vi på en mindre färja mot ön som lovat vingårdar, sandstränder och vandringsleder. Broschyren höll vad den lovade! Ja, eller vi tror det i alla fall. Vi letade bara upp stranden och var där i princip hela dagen. Vi gick i för sig en bit på en vandringsled, men gav upp på grund av värmen. Att gå en brant vandring för att titta på skulpturer i gassande solsken var ingen höjdare. Det var däremot Onaera, stranden som vi var på. Den var lång, det var klart vatten, sandstrand och lagom svalkande vatten. Plus att man kunde se hela stranden ovanifrån, då staden Onaera låg på en upphöjning. Efter ett svalkande, men väldigt skönt, dopp var det dags för mat. Det fick bli kyckling med grön curry – medelstarkt. Medelstarkt hej kom och hjälp mig! Om det där var medelstarkt så vill jag inte ens tänka på hur stark den starka hade varit!! Alltså vi svettades, pannorna var helt blanka. Vi kunde inte andas genom munnen för då brände det. Plus att vi beställt vatten till och det är i princip det värsta man kan dricka för att bli av med hettan. Det slutade med att näsorna rann och vi fick oss ett gott skratt. Anna på båten ut till ön Första stranden där båten lade till. Bilden är tagen från den varma vandringsleden Stranden Efter en härlig (ja, och svettig) dag på ön begav vi oss hemåt igen. Som ni redan vet så befinner vi oss i Rotorua nu. Imorgon efteriddag ska vi besöka Hobbiton och på torsdag fortsätter vi vår resa till staden Gisborne. Tills nästa gång: haere ra (hejdå på maoriska som vi lärde oss igår).

Vem trodde att det fanns snorgröna sjöliknande små hål? Inte jag i alla fall. Men nu har vi fått detta bekräftat och samtidigt sett helgrymma hetakällor. Inte nog med detta utan vi fick även se en gejser få ”utbrott”. Som de professionella fotografer vi är satte vi oss längst fram i hopp om att få lite bra bilder och på köpet fick vi en dusch. Bilderna däremot blev det lite si och så med… men vi lyckades få till några stycken. Även om detta innebar en blöt kamera så är jag stolt över valet att sitta längst fram! Det som står på tur nu är mission flip-flops för jag har inga rena strumpor längre… (ha överseende med bildernas position, jag hade bara 30 minuters gratis wi-fi)

Vi är precis hemkomna från en guidning in i Maoriernas värld. Jag kan inte säga annat än att det var riktigt kul och ta del av deras kultur! Bra spenderade pengar enligt min mening. Det började med att vi hämtades upp av bussen Wake, vilket även betyder kanot på maoriska. Turen var med oss och vi hade en dunder mysig guide som satt och sjöng för oss medan vi paddlade på. Paddlingen kanske inte riktigt fick bussen att gå snabbare utan snarare en symbolik, men ja vad gör man inte för att få åka fort? På plats i Tamaki Heritage bjöds vi in till fredsritualer, danser och lekar. Vi hade även en utsedd hövding till vår ”stam” som vi fick följa. Dumt nog var kriterierna för att kunna bli hövding att man skulle kunna spela cricket och vara en vuxen man, vi kände redan då på oss att oddsen sjönk för vår del… jag menar ingen av oss kan ju cricket! Trots denna lilla stämningsdödare hade vi en riktigt bra eftermiddag. Nu kan vi både pricka av att äta musslor, se en äkta maroian och äta mat lagad på maoriskt vis från vår lista. Maorierna är riktigt bra på att spärra upp ögonen och räcka ut tungan så lång det bara går. Tråkigt nog fick vi inte någon bild som gjorde denna förmåga rättvisa så ni tvingas helt enkelt åka hit om ni vill se det! Jag har under ett par dagar funderat över huruvida ”tatueringarna” vissa här har i ansiktet verkligen är på riktigt eller om de bara är fejk. Som tur är har jag nu fått svar på min fråga så att jag kan gå vidare! Tro det eller ej men maorierna har faktiskt riktiga tatueringar i ansiktet. Nu ska vi dock inta sängarna i klass med en studsmatta eller kanske snarare ett golv, men vi fick i alla fall en halvtimmes gratis Wi-Fi! Cheers!

Med lagom roda axlar och kinder sitter vi nu pa vart hostell och vilar upp oss. Det ar ju trots allt 12 timmars tidskillnad sa det ar okej att vila middag. Trots tidskillanden sa kanner vi faktiskt inte av det sa mycket. Forutom nar Anna sager nagot till mig och jag fattar det tio minuter senare. Eller nar jag berattar ett jattekul skamt och Anna inte fattar(ja, det brukar vara kul sa det ar inte darfor hon inte fattar...). Vi bor i ett fint litet rum pa fjarde varningen inne i centrala Auckland nu i alla fall. Idag har vi strosat runt och kollat oss omkring. Vi har aven hunnit med att sola och ha det allmant bra i solen. Efter var lilla vilopaus nu sa ska vi bort och kolla pa en "cirkusshow". Ingen aning om vad det ar men vi ska kolla i alla fall. Imorgon ska vi aka med en bat till Waiheke island. Dar finns det massor av vingardar, solstrander, vandringsleder och annat kul. Jag hoppas att ni alla har det jattebra dar hemme. Trots att mamma berattat att det ar sno och elandigt :( Massor av stora kramar och halsningar till er fran Anna och mig!

Yo, vi sitter...eller...ja vandrar omkring och fordriver tid. Med 15 timmars flygresa i bagaget ar vi enormt taggade infor de kommande 12 timmarna. Det basta av allt va att vi pa forra flyget var att vi kunde valja bland en massa olika filmer! Hittills har resan gatt finemang! Vi fick aven tipset i stockholm av en random snubbe att ekonomiklassen fick stiga ombord i kon till hoger...ja vi valde att ta detta som en fin komplimang och stolt spatsera vidrare. Vem vill inte flyga ekonomi lixom? Nasta tripp blir latt till staden Shalala som de ropade ut i hogtalarna pa Arlanda. Over och ut!