Ja, det är frågan det. Idag så lämnade vi ett extremt blött Wellinton för att ta oss norrut i landet. Kvällen innan hade vi insett att vår supersmarta idé att åka tåg sträckan Wellington-Hamilton inte var så smart trots allt. För när vi sitter och äter frågar plötsligt vår nyfunna vän Benjamin varför vi inte ska flyga upp. Ja, varför har vi inte tänkt på det? Efter lite dividerande och funderande inser vi trots allt att vi ska behålla våra tågbiljetter (trots att tåger tar 7 timmar längre och kostar mer än fyra gånger så mycket som flyget...). Så trötta som få begav vi oss imorse mot tåget. Jag säger bara: lätt värt det!! Det var inte ett halvtrist Linköpingståg detta. Det var jättefräscht tåg med enorma fönster (även i taket), träpanel på väggarna och stora sköna säten. Om jag säger att Anna och jag sänkte medelåldern med sisodär 50-60 år så förstår ni vart vi hamnat. Det var de äldres resa, men vi hittade oss några vänner där med. Vi delade kupé med världens mysigaste gamla par. De berättade roliga anekdoter om ställen vi passerade och berättade om resor de gjort i sina liv. Häftigt! Tyvärr kan vi inte visa er några bilder för vi glömde helt enkelt att ta fram kameran. 

 

Annars lever vi och mår bra - och är lugna! I söndags firade vi St:Patrics day i Wellington. Det var kul, men förutom att alla var grönklädda och att det är en irländsk högtid så vet vi inte varför den firas. Det visste nog inte ens irländarna i Wellington heller för de kunde inte förklara.

Det var lite kul för på en av de irländska pubarna mötte vi en kille som vi träffade i Gisborne för massa veckor sedan. Igår träffade vi tre killar från Punakaiki på vårt hostell. Så efter nästan två månader här på NZ börjar man stöta ihop med folk här och var och det är jättekul!

 

Här kommer några andra bilder: